Rock, hard rock, classic




Nu börjar jag bli lite smått nostalgisk och jobbig känner jag. Men jag blir ibland förbluffad över mig själv hur lyckligt lottad jag verkligen är. Hur har jag egentligen lyckats få det så bra som jag har fått det? Visst jag vill inte påstå att jag är en dålig person, men ingen
är perfekt. Klichen alla har vi våra hemligheter stämmer så sant som att jag är döpt till Hanna.
Jag har en underbar familj inklusive djur, är uppvuxen i ett hus på Frösön som låg alldeles för långt från staden när man var mindre. Men som i dagsläget har ett av de bättre lägena. Jag har klarat av gymnasiet och har arbetat i något år. Jag har alltid haft vänner, ibland färre, ibland fler. Men som de allra flesta vet.... med tiden uppskattar man de vänner som verkligen finns där. Antal är bara en siffra som är förbigående och konstant ändras, medan de verkliga vännerna förblir.
Visst har man inte alltid haft en dans på rosor eller glidit över is... men ändå. Hur har man lyckats?
Nu har jag träffat den mest underbara killen i världen, en som jag faktiskt vill vara med i en evighet. Jag påstår inte att personen innan var dålig på något vis och att jag inte älskade honom, men känslan är inte densamma. Det är faktiskt riktigt skrämmande. Men så är det alltid när man verkligen älskar någon. Ingen förutom en själv kan veta vad en människa tycker eller tänker, det är totalt omöjligt.
Det där med tillit är kanske inte min starka sida, men det har ju sina skäl. NI som någon gång blivit sviken vet ju hur det är. Man mer eller mindre väntar på att något ska hända, dock kanske inte varje sekund, men det finns i bakhuvudet att den hårda smällen kan komma. Och vad gör man då? När vet man egentligen när man verkligen kan släppa ner de "gardarna" och murarna som man fått till och byggt upp för att tryggt kunna vara sig själv och slippa alltför hård smärta.
Jo, svaret är ganska tydligt för de flesta. Det kan man aldrig veta, och oavsett vad man gör, vem man är, hur man beteer sig så kommer man någongång bli drabbad av det värsta. Och egentligen varför ska man inte satsa och få känna verkligen lycka? Smärta och sorg är något som är tillfällig, inget något som försvinner eller blir kvar. Visst kan det vara helt groteskt sjukt intensiv men samtidigt är verkligen lycka lika intensiv, härlig och helt underbar. Sen vet ni vad? Lycka varar längre, känns härligare och det är något man kan leva på under en livstid.
Jag vill verkligen leva ett liv i LYCKA
.


Helt sjukt, än så länge klarar man sig på alla sätt och vis. Men självklart har man sina upp och nergångar, men om jag ser helheten då fattar jag inte varför jag ens EN ENDA GÅNG har klagat.

Kommentarer
Postat av: carro - bloggar om dottern tilde

Vad fint :)

Du är förjävla bra på att skriva du!

Postat av: Anna

Att bli sårad, been there done that. Men nånting man ofta glömmer när man går in i ett förhållande är hur bra JAG är, utan man fokuserar mer på vilken tur jag har att han vill vara med mig.

Han ska vara glad att han hittat en så fin tjej som mig osv osv osv. För det är ju faktiskt sant. Alla andra tjejer är ett nerbyte jämförelsevis med mig.



Så tänker jag trots att jag blivit sårad så många gånger. Men jag känner att jag har inte tid att hindra mig själv från lycka, för sårad kan man alltid bli. Så är det bara :)



Shit, det är sällan jag väljer att kommentera! Hoppas allt är bra och vi kanske ses på lördag om det är okej? :)

2009-01-30 @ 13:24:23
URL: http://annanordlund.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback