Alltså, det är verkligen sant det som sägs.. olyckan kommer aldrig ensam. Det händer för många overkliga saker just nu som gör att man är helt virrig i huvudet. Mina tankar går främst ut till dem som mist någon anhörig eller nära person till dom.. det är så fruktansvärt. Usch jag vill inte ens veta att det har hänt. Jag kan verkligen sätta mig in i deras situation, men det finns inte i min värld att förlora min syster, min bror, min pappa, min mamma, min pojkvän, mina släktingar eller någon vän. Jag skulle inte klara av det, jag skulle verkligen gå under jord och aldrig dyka upp till ytan igen.
Mina tankar finns hos er.

Jag har själv märkt att jag varit sjukt negativ de senaste dagarna, men det är svårt att vara på topp eller sig själv när det hänt så mycket hemskt. Jag som så länge har pratat om att jag inte kunna fällt en tår.. jo jo, under de här dagarna har jag fyllt upp storsjön.
Imorgon ska jag bege mig till min kusin, henne karl och deras underbart söta unge! Ska dit dricka en kaffe och prata massa! Man borde egentligen se folk oftare, men tiden finns fasen inte till för något annat än att bara glida iväg.
Sedan senare på dagen så blir det till att fara till stugan, JAPP JAPP.. och då får man äntligen tänka på annat... eller så blir det tvärtom.. kanske mer tänkande. Men där kommer hela familjen finnas, både den jag haft sen jag var född, samt min nya.
Jag har även städat lite idag.. fan vad jag hatar våren.. det är lerigt och jävligt överallt.. och i sängen var det en sandlåda, som jag sedan puttade ner på golvet.. som jag bara kände att jag var tvungen att begrava i soptunnan. Och visst vi som går på två ben är inte helt oskyldiga, men dom som går på fyra är nog dom man kan skylla på mest.