Oh vilken dag! sjukt bra dag, lyckades promenera både till och från jobbet idag, helt sjukt duktig är jag! Väl hemma så målade jag på som en tok, det är nästan klart, fast ändå inte.. det är i princip rödfärgen som är färdigmålad snart... men det går framåt!
Nu på kvällen har jag varit en fruktansvärd typisk flicka, målat och noppat ögonbrynen, badat fotbad, filat fötterna och målat tånaglarna ljusrosa^^

Vilken underbar känsla jag har! Nu är jag precis som jag ska vara och som jag är.. så där löjligt äckligt lycklig och vet inte var jag ska ta vägen*Glädjeskutt*. Sådär glad att man inte vet om man ska skratta eller gråta..

Imorgon drar några fler iväg på äventyr, yes... nu närmar sig dagen då mycket kommer ramla ner som ett tungt regn. men inte ens de tankarna kan dra ner mitt humör och mina sprudlande känslor just nu! Nej, det får vänta tills den dagen och till den sorgen kommer.





Btw hur kommer det sig att "alla" innan 20 skaffar barn, förlovar sig, blir make/maka, blir sambo med pojkvän och blir en så där kallad vuxen?Någon som har ett vettigt svar på detta senarium? Visst vi lever i 2000 talet och klart saker och ting förändras, mycket till det bättre, men ändå. Jag vet inte om det är för att dessa människor lever i nuet och har behovet av att bli riktigt vuxen fort, eller om de bara av dumdristighet gör dessa saker. Vill inte dra alla över en och samma kant, för visst vissa människor är menade för varandra och så pass mogen och erfaren att verkligen stadga sig i tidig ålder. Men det är inte en stor skala av den skara som jobbar sig framåt i livet. Själv kan jag säga att jag är fruktansvärt nöjd över att ha det som jag har det. Visst jag har funderat över knoddar, förlovningar, giftermål osv.. men det har varit mer tankar.. dessa saker kommer inte förrän förhållandet utvecklats såpass väl att man känner varandra utan och innan, men ända saknar,längtar, åtrår och älskar varandra. Och sånt tar tid.. inte ett år.. inte 2 år.. utan mer än så. Sen måste det ekonomiskt se rätt ut. Och det som förvånar mig mest det är att de flesta av dessa personerna inte varit ilag speciellt länge, (Nu utgår jag efter bekanta, bekantas bekanta, vänner , de i ens närhet eller de man hört talas om)någon enstaka av dem har varit det i cirkus ett år.. hur väl känner man någon efter 1 års tid?
Vid den tidpunken sitter ju iprincip nyförälskelsen fortfarande i.. och alla som varit kär vet hur det är då..
Neä, jag klarade av ett alldeles utmärkt bra förhållande i 4 års tid, och det blev ingen ring, inget giftermål och inget barn.. dock blev det sambosenariot efter 3 år tillsammans. Vi grät inte floder för det, utan hade det alldeles ypperligt.. och efter cirka 3 och ett halft år pratade vi kring förlovning..men annars så, kalla mig gammalmodig.. njöt vi av livet, varandra, nutiden,det vi hade, det vi kände. Det behövdes inget annat för att få oss eller andra att förstå hur mycket vi älskade varandra.


Neä okej, tyst på mig! God natt lite senare när man lyckats få en dejt med John Blund.. vilket kommer ske när resten av Sverige somnat... sist som alltid! F*n ska stämma karl!