Har ni någonsin tänk hur öppna ögonen blir när det inträffar något hemskt? Om en olycka sker, ett dödsfall eller annat otänkbart drabbar de nära och kära, hur klart man kan se? Och framför allt hur man kan se hur många saker är fruktansvärt dumma och totalt oväsentliga. Förstår inte varför så många människor orkar anstränga sig och ge sin dyrbara tid till sådant som inte är värt den. Neä varför inte se efter, värdera och krama om alla de betydelsefulla sakerna som faktiskt finns i livet.
Jag vill iallafall känna att jag värdesatt rätt saker och njutigt när jag till slut hamnar på min dödsbädd. Kunna ligga där med en tår rinnande ner för min kind. En tår för all lycka,glädje,kärlek och minnen jag upplevt och har med mig, och kunna njuta av det in i det sista.


Tiden bara susar iväg, och fast man inte ens slagit i 20 års klockan känner man sig faktiskt gammal.
Nyss var man den där 3 åringen som älskade att slå sönder alla glas, allt porslin och göra sönder allt annat tänkbart värdefullt och skört.
Första klassaren som gjorde debut i skolan  och som med sina blonda okontrollerande lockar invigde sin första utlandsresa med familjen.
Tredjeklassaren som fick skriva ner svaren på mattetalen av sin snälla kompis som kunde matte som flytande vatten.
Femteklassaren som hade gjorde debut in i kärlekslivet med sitt första förhållande.
Sjätteklassaren som blev den S T O R A tjejen, med mjukisbyxa, kajal och brunkräm och man var nu en kvinna. Tonårstrotsen var ett starkt faktum, och ingen visste bättre än en själv. Start med att testa allt som var förbjudet.
Sjundeklassaren som lunkade runt med baggyjeans, eastside/westside, bandana och annat blingbling. A.K.A, hiphop tiden var inte bara en musikstil, det var livsstilen och så även ciggaretten. Tjuvrökning i allra högsta grad!
Åttondeklassaren som var coolaste chicken på jorden, fortfarande tuff tjuvrökare och även tjuvdrickare. Skolan var inte intresset som låg högst,så det blev en och en annan skolkning där. Man har ju inte tid med skola om man ska vara med vänner, pojkar, tjuvröka och vara tuff!
Nioneklassaren som mognat på sig en aning, börjat med snusen och rökningen avtar. På väg mot vuxenlivet. Träffar karl som man slingrade ihop 4 år med. Utgång med ett IG.
1 ring, damen som nu var skolpliktig,större och inne i en helt annan nivå av livskvalite. Icke rökare sedan nyåret, dock fortfarande snusare. Första flytten till egen boning.
2 ring, blir krogmyndig och därmed, den man längtat att vara sen 13 års ålder. Flytt igen, så man var sambo med 3 karlar under en bra tid.
3 ring, student! Jobbade helger, skola under veckorna, och livet bara rullade på. Fick betyg som gör att jag känner mig stolt och varm. NU ÄR MAN VUXEN! Glider runt, jobbar lite. Och till slut sökte man jobbet man nu jobbar på.
Och ja...här är jag nu.
Visst det var en väldigt förkortad berättelse om en liten liten liten bråkdel av det man minns och det som hänt, och även en väldigt förfinad sådan.